allmänheten att kunna bibehålla sig sjelf, eller nog vårdad af ordningen att kunna gifva thronen styrka. Hans frikostiga utdelning af Kyrkogodsen hade öfvermåttan riktat vissa slägter, hvilka såmedelst förbundos till personlig tillgifvenhet för Konungen; men denna tillgifvenhet gick ej i arf med godsen. En ökad välmåga och rikedomar ville nödvändigt upptränga sig till delaktighet i Styrelsen, och Konungens begge sednare äktenskap upplifvade hos vissa ej litet de öfverdrifna tänkesätt, hvilka gjorde Carl Knutsons och Sturarnes tidehvarf så olyckliga. Vid det hela anmärkes med skäl, att alla verksamma delar af samhällsstyrkan saknade sitt skick och sin rätta bestämning. Konung Erik XIV, upplyst Herre och intagen af det varmaste nit för sitt rike, hade ej nog styrka i själen att föra ett så vacklande befäl. Beklagansvärd och olycklig stupade han för en låg och oädel sammansättning, som stärkte sig mycket af hans undergång. Johan och Carl följde vinden och befordrade Broderns olycka. Johan tog spiran efter honom: Carl gick till sina Förstliga Länder. Den vänskap, som först förenade dessa Prinsar emot Erik, försvagades snart, aftynade och upphörde. Stridiga anspråk emellan dem födde tvungna föreningar om makten, och skilde Brödernas sinnen ännu längre från hvarandra. Konung Johan ensam och i saknad af Hertig Carls råd lät leda sig till företag, hvilka steg för steg förde Riket i förderf. Ett svagt hopp att uti Italien vinna åt sin Son Sigismund några små
