hemföra Sigismund till sitt Arfrike, med frivilligt nedläggande af Polska Kronan. Rikets Råd, hvilka voro sin Konung följaktige, ogillade detta häftiga förslag och vederlade det i en ingifven skrift, hvars innehåll likväl icke hade bort anses förgripligt, om ej krigsbefälets motvilliga förklaring tillkommit och gifvit anledning till omild uttydning af Rådets afsigter. Sigismund återvände till Polen, Johan till Sverige, der denna sak beredde för Riket de vådligaste uppträden. I Konungens sinne bittra misstankar emot Rådet, som hitintills njutit Konungens hela förtroende, för hvilket Hertig Carl ansåg sig hafva varit ett offer; nu följde försoning emellan Konungen och Hertigen, Rådens anklagande, fängslande, förhör och tillvitelser af hårdaste beskaffenhet: med Ryssland ett svårt krig, missnöjde härar, illa försedda i alla afseenden, och rättegångar emot deras befälhafvare; Religionen fallen under split och farligaste söndring emellan det ena och andra landskapet: Gudstjensten på flerfaldigt sätt förrättad; de förnämste Lärare i landsflykt eller fängelse: Riket utmattadt af 30 års örlog, inbördes oroligheter, missvårdad styrelse, allmän fattigdom; och nu afled Konung Johan III.
I så vidsträckt förlägenhet, då samhället, i alla sina grunder darrande, hotades med omhvälfning, träder Hertig Carl till Styrelsen. De manliga steg han genast tog till återställande af enighet i Religionen, gaf honom styrka
