att upplifva Faderns välgerningar och att förvara Nationens ömmaste rättigheter, hvilka igenom händelsernas besynnerliga kastning voro bragte i högsta äfventyr. Välbetänkt hade Arfföreningen satt Konung Johans Son på Svenska thronen; välbetänkt hade Konunga-Balken och Lands-Lagen gifvit Sigismund sin Konungsliga myndighet; men ingalunda var meningen att Gustafvianska Thronföljaren skulle vistas i Polen och att Svenska Konungamakten skulle framgent utfärda sina beslut i Warschau: ännu mindre var det enligt med Svenska Riksförfattningen, att dess Konung icke kunde besöka sitt Arfrike, utan med Polska Ständernas bifall; allraminst stod det tillsammans med ändamålet af Vesterås Arfförening, att Rikets förvaltning borde beständigt öfverlemnas åt tillförordnade Herrar, af hvilka Konungen, fästad på en främmande thron, skulle fordra redo. Dessa och flere irringar voro alla kränkande Rikets och Folkets rätt; och endast den nödvändiga åtgärd som härvid tarfvades, rättfärdigar Carls dristiga företag samt ofta nog hårda medel. Endast igenom dem var det likväl som han utförde det stora värf, att sammanhålla ett söndergående välde, i det han gaf åt Konungamakten sin rätta höghet och vigt, åt Ständerna deras saknade anseende, och med detsamma åt hvar Svensk undersåte en säkerhet, som i sekler varit tvetydig.
En så sällsynt medborgerlig förtjenst följer i minnet den Konung, som Henric Wrede
