företag, lysande i vapenskiften och beundradt under sin Carl XII, men efter en tid, våldfördt af olyckan, förvånadt, afmattadt, hade endast att hoppas på sin Konung, sin trohet och sitt tålamod. Dessa tider, ehuru olika, i anseende till rikets välstånd, hade dock deri likhet, att de framlupo under söndrade tänkesätt i allmänna sakerne. De som vållade oordningen under minderårigheten undergingo tadel och öppna förebråelser; de, som i Carl XI:s hand voro medel till återställande af ordning, behandlades ännu hårdare i mångas omdömen. Deras tillgifvenhet för Konungen, deras nit i beredandet af den makt, utan hvilken riket ej kunde upphjelpas, vantyddes till egna begär; men efterverlden måste annorlunda bedömma den samling af stora män, hvilka hufvudsakligast biträdde vid Sveriges förvandling från yttersta svaghet till högsta styrka. Då deras ära nu mera trotsar all väld, må man väl nämna en Johan Gyllenstierna, en Ascheberg, Ehrensten, Bengt Oxenstierna, Dahlberg, Hans och Axen Wachtmeister, Lindsköld, Gyldenstolpe, Gyllenborg: alla förenade med sin Konung i det höga föremål att förse Sveriges säkerhet emot invertes missbruk och utvärtes våld.
Grefve Hans Wachtmeister var den, åt hvilken sjöväsendets förbättring öfverlemnades. Det nyligen slutade kriget med Danmark hade medtagit Svenska sjömakten; väldet i
