— 162 —
Hundrade exempel af denna art skulle ur Skaldernas skrifter kunna framställas; det är möjligt att hundrade af en annan bättre kunde sättas deremot; men det är säkert, att frågan om våra litterära förbindelser emot våra aflägsna förfäder skall bli outredd, intilldess en undersökare uppstår, som förenar med tillräcklig historisk kännedom tillräcklig critisk skicklighet, och ådagalägger begge utan patriotismens eller ålderdomsnitets, i detta fall onyttiga, fördomar. — Det är sannolikt, att när den förlåt hunnit undandragas, hvarpå lärdomen och dikten målat Sverige för 20 sekler tillbaka med sina Guldtempel, sina Eliséer, sina Orfeiska lyror, m. m. skall åskådarens öga möta ett land, lika mörkt och barbariskt, som större delen af det samtidiga Europa, och förmodligen utan allt annat företräde, än härnadsryktets. Emedlertid är det föga tröstande, att för samma tid känna, på all historisk tro, den innersta hemlighet af Augusti aftonmåltider eller färgen på Livias Sandaler, och, föga mer än på fabelns tro veta, om Sverige och Yngve varit till.
Under den långsamma och ovissa brytningen emellan Odens lära och Påfvens, tystnade småningom Skalderne. Hedendomens barbari upphörde och vidskepelsens vidtog. Det var en
eller hvad den gamle lider. Likväl har Ejvindr Skaldaspillers Liksång öfver Konung Håkan i Norrige, efter en ojäfvig Domares intyg, ett högre värde.
