besynnerlig sinnesförändring, som åtföljde läran om den nya himmel och det nya helvete, som började predikas. Fordna grofva dygder förbyttes, som man vet, i gåfvor och offer, krigståg i pelegrimsfärder, och kämpasånger i Munk-legender och i den heliga Britas Uppenbarelse-verk[1]. Som tänkesätten och sederna förhöllo sig, förhöllo sig äfven lärdomen och vitterheten. Den förra bestämdes af Kyrkans Öfverhufvud inom Theologiens Skolastiska gränser, och meddelade sig då och då på barbarisk latin, efter de mönster man från Rom erhöll, och hvarpå ett särdeles märkvärdigt exempel till sammansättning och tankar fins, bland andra, i ett PåfveMandat till Svenska Biskoparna, som bannlyste all vettenskaplig läsning, och ålade dem renlefnad. Vitterhetens allmännast kända foster för tiden äro Rimkrönikorna, fortsatte af flera anonyma Författare, Alexanders Historia på Svenska rim, och andeliga verser, antingen på förbistrad latin med rimslut[2] eller med blott halfva raden
- ↑ Föga torde någon Författare hafva gjort ett större uppseende för sin tid än St. Brita, om hvars Verk man oupphörligen skref och bevisade, att deri innefattades Consummatio totius Theologiæ. Man trodde för öfrigt ingen olycka möjlig öfver det hus, som förvarade ett exemplar deraf. Också äro hennes Revelationer öfversatte på alla språk, äfven det Syriska.
- ↑ Som ett prof på denna versart och på dess allmännaste föremål, kan anföras ett mindre kändt exempel, hämtadt ur en gammal minnesbok för Malmö: Qui bona ad altaria — Dederant hic scribantur — Pro animarum requie — Sub Consulum regimine — Data
