— 170 —
der lustspelets fortgång, antingen hängas, eller dränkas, eller stekas på glöö. Bland infallande bihändelser finner man, till exempel, en Dansk Köpmans äfventyr, som åt en Småländsk bonde säljer i stället för peppar, något helt annat, och af det slag, som hvarken låter smaka eller nämna sig. Svanhvita är emedlertid dedicerad till Rikets förnämsta Fruar. — Samma värde af plan och skrifart röjer sig i Messenii öfriga Dramatiska arbeten. Det är sant attMessenius var den första Dramaturg i Sverige; men äfven den första och gröfsta, som börjat i en konst, den första och gröfsta, som tillyxade en menniskobild af stocken, eller urhålkade en pipa af qvistarne för att blåsa toner, hade utan tvifvel någon skum aning till regel och välljud, egenskaper, hvilka ej synas hafva ingått i Messenii begrepp. — Messenius var Juris Professor i Upsala, vidare Assessor i Hof-Rätten och sist fånge på Kajaneborgs slott, och slutligen i Uleå till 1637. Hans flyttning från Professoratet föranleddes af en outsläcklig trätgirighet med de öfriga Capitulares, och hans i början hårda fängelse, enligt hans egen uppgift[1], af misstankar mot honom om stämplingar för det Sigismundiska partiet. — Emedlertid förblifver Messenius, detta oaktadt, alltid en minnesvärd man, dels såsom forskare i Fäderneslandets häfder, dels
- ↑
Scondia Ill. Tom. 10 pag. 41. Det är om
fångenskapen på Kajaneborg, som han skrifver:
- Ståthållaren Erik Hara
- Red mig värre, än en mara
