Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 172 —

emedlertid sant. Sveriges Dramatiska Skaldekonst synes likna vissa af dess vexter, som af en varm och välgörande sol nästan i samma stund framkallas till lif och mognad. Hon har i afseende på mästerstycken af flera slag, blott gjort ett enda steg, från intet till allt; men detta steg är gjordt.

Efter Messenii tid, eller rättare från Gustaf Adolphs och Christinas, beräknar Dalin Svenska Vitterhetens tredje och märkvärdigaste tidhvarf. Detta tidhvarf, som lärde Europa att känna Sverige, och Sverige att känna sig sjelf, electriserade ganska otvifvelaktigt Nationen till stora och värdiga företag i flera afseenden. Under begge dessa oförgätliga Regenter togo äfven lärdom och sinnesodling, ehuru genom olika medel, en säker fart: under Konungen, genom nyttiga inrättningar, utmärkta belöningar och ett mäktigt beskydd: under den ovanliga Monarkinnan, genom den billiga förtrytsamhet hon väckte hos Svenska Snillet, att oupphörligen tillbakasättas för det främmande. Gustaf Adolph gjorde för sitt lands litterära anseende nästan mer än han kunde medhinna; Christina, under en Regering, åt hvilken hon önskade gifva och äfven gaf en stor glans, skulle tilläfventyrs hafva medhunnit mer än hon gjorde, till förbredande af konster och smak.

Svenska Vitterheten har ännu, detta oak-tadt, ingenting märkvärdigt; och Drottning Christinas tilltagande osmak för allt Svenskt syntes ännu aflägsna dess hopp om fortkomst,