Vägen är jämn och bred; bland rosor och liufliga liljor
Makliga rinner han hän genom ängiar och fuchtiga dälder — — —
Författaren låter derefter sin Hercules, som en ung och hitziger herre, stå på språng att följa Lustan, i det han mötes af Dygden,
— — — — menskelig ansedd, dock icke menniskia;
och som i öfrigt framställer sig
— — — — sedig uthi sin gång och vyrdig af anseend’
Vichtig i later, full med alfvar och ährlig af upsyn,
Renlig i drächt, sniö-hvijt af silfverblänkjande klädnat — —
Hennes tal, som är en vederläggning af Lustans, beskrifver Dygdens väsende, utmärker den bana, ynglingen i hennes eftersyn, har att göra och slutar med denna nästan fullkomliga målning af ålderdomen och dödens oundviklighet:
Sist du ville betrachta den aldrig hvilande tijden:
Ungdomens åhr uthi brunst rasa fort, som en ijlande hvirfvel;
Åldern i miugg, omärkt, sacht’-smijlande smyger i ställe —
— — — — — — — —
Sådan är menniskio-kropp: när åldern kommer och åhren
Krökja tijn hals och rygg; både händer och hufvudet darra,
Knän blifva styf, tijn foot han vacklar och måst’u på siston
Trefootad hjelpa tijg hän, som barnen i början å fyra;
Vinter-blommor oppå tijn kind, som saftlösa plantor
Groo, och gråna med hast; och hösten i hufvudet hyser;
