man af den tiden har rätt att vänta det. Utan tvifvel har detta slag af Poesi sina särskilta fordringar för fullkomligheten deri och sina särskilta grunder, hvarefter det bör dömmas. En sång, helgad åt tillfället af en offentlig Gudstjenst, och som derföre bör vara fattelig för alla Folkklasser och alla begrepp, skulle den väl böra mätas efter den verldsliga Sångens helt andra ändamål, och skulle den svara mot sitt, derföre, att den ägde alla de poetiska skönheter, som skattas i den förra? Eller gifves det ej, om man så får säga, en Andelig smak, som för dessa allmänna Folk-sånger bör rådfrågas, och skulle den ej framför allt bestå i Skaldens förflyttning till ett öfversinnligt tillstånd, med afsägelse af all, egentligen sagdt verldslig, prydnad för sitt verk, i ett anständigt uppkallande af sådana bilder och ordformer, som vår tro redan från de spädaste år tillvant sig att åskåda och fatta. Skulle den ej bestå i det ödmjuka hjertats enkla, men värdiga utgjutelser af hvad det innerligen känner och behöfver hoppas, i åsyftningen att sammanstämma själarna till en gemensam salighets känsla, och att göra den, om detta sinnliga ord må brukas, till passion? Opartiskt dömde och med öfverseende af en och annan ofullkomlighet i uttrycket, uppfylla verkligen Spegels Psalmer för det mesta dessa fordringar. De äro, som de böra, enfaldiga, men ej utan anda, religiösa, men utan mystisk öfverdrift, uppväckande lika mycket till dygd, som till tro, och slutligen utmärkte äfven genom deras högtidliga toner. —
