framgång från Stjernhjelms tid, så framt man ej behagar räkna såsom vinst blotta verstakten och rimsluten. Det är sant, att man började göra en och annan bok om det Svenska Poeteriet med hvad dertill hörer, och att man vid HögSkolorna stundom disserterade på Latin om konsten att göra Svenska vers; men det befinnes ej, att Språket derigenom erhöll fullkomligare arbeten. Det förhåller sig i allmänhet förmodligen så, att man äfven med den djupaste insigt i Poetiken eller Retorikan och med hela Lärdomen af dessa tvenne vittra hjelpyrken, kan göra tal, som ej röra, och poemer, som ej förtjena detta namn.
Den öfriga massan af fordna Poesin indelar sig hufvudsakligast i Andeliga Qväden och i Tillfällighets-rim, det vill säga verser gjorda på Namnsdagar eller för Bröllop och Begrafningar. Svenska Sånggudinnans fruktbarhet, särdeles i de sistnämda slagen, blef slutligen så stor och öfversvämmande, att man fann sig föranlåten, att med lagliga förbud inskränka myckenheten af dessa hvardagsalster, såsom, efter ordalydelsen i den första hos oss utfärdade Censors-Instruktion, merendels odugliga både quoad materiam et stylum[1]. Det är för öfrigt
- ↑ På Presterskapets underdåniga anhållan utfärdades den 7 Juli 1688 instruktion för Nicolaus Rubens, huru han sitt Embete i Censura Librorum förrätta skulle. Denna instruktion innehåller i 9 §. följande föreskrift: «Och såsom här i Stockholm en hop
