Lät jag en hemlig post till våra Förstar gå
Och bad them än en gång sitt ludder achta på:
The kunde tro förvist, att djuret them tillhörde,
Om the man guld åt mig och järn åt Simson förde.
The kommo alle fem med hvar sin pung i hand,
Att se uppå hur jag med noten gick i land.
Imedlertid jag mig så söt mot Simson skickar,
Som någon saft, then bij’t ur sina tunnor slickar;
Och efter han en tid på gunst har fasta måst,
Så är hon honom nu en ljuf nymäres-kost —
Man har förebrått Kolmodin, att femtonåriga Läsarinnor få för mycken kunskap i hans Spegel; och det är sant, att detta andeliga skådeglas visar stundom bilder, som kunna synas äga för mycken kroppslighet, eller åtminstone en för litet öfverhöljd. Han skref många år senare än författaren till Guds Verk och Hvila, och skref visserligen ej i något afseende bättre än denne. Kolmodin började äfven, men hann ej fullborda, en Biblisk MannaSpegel.
Sådant är det utseende, de störste och namnkunnigaste Författare gåfvo vår Litteratur under den sista hälften af det 17:de seklet och omkring början af det 18:de. Man måste tillstå, att denna Period var hos oss ej Geniets och den Poetiska förtjenstens. Skribenternas synbara sorglöshet att rådföra goda främmande mönster, likasom en lång och allmän saknad hos oss af all upplysande och agande granskning, kunna tvifvelsutan anses som orsaker till Poesins ringa
