utåt par för par efter hvarandra[1]: icke denna oupphörligt rinnande åder, som flyter, lik rännilen, öfver hvilken grund den möter i loppet, och tar färg deraf: ett bruk af Skaldegåfvan, förträffligen lämpligt, att till helgd och ändamål förnedra den första och ädlaste bland konster! Spegel och Dahlstjerna och Columbus och de flere, om de ej voro lycklige författare, förringade åtminstone ej Skaldekonstens värde genom valet af de mest hvardagliga ämnen: Runius åter och hela den öfriga hopen författade visserligen ej bättre, men sysselsatte sig oändeligen sämre genom sitt idkeliga skrifvande öfver hvar och en namnsdag, hvart och ett giftermål eller dödsfall. Poeten och Poesin vunno begge nästan lika litet på dessa slags skrifter. Den ena fick väl för godt pris ett namn, men blef tillika, man förlåte sanningen af detta uttryck, ett slags publik gycklare, som på första vink borde stå beredd med sin konst; och konsten fick en stämpel af duglöshet och missvärde, som nödvändigt borde uppkomma dels af ämnets egen fattiga natur, dels af Skaldens brister och outtröttlighet, att buden eller obuden inställa sig. Man torde härvid invända, att ingen misshushållat med tillfällighetsrim mer, än sjelfva Dalin. Det är sant, att han utströdde dem med fulla händer inför sin stora odödliga
- ↑ Såsom:
Hvem har i bruk, vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag hvar dag gift-skrift-grift-skrifter ogifter etc.
