C’est le pain de Nicolas.
Dis moi, Jean, quelle est la table
A qui tu es redevable
De ce que tu es si gras?
C’est celle de Nicolas. — — —
Oaktadt Dudaim, njöt Runius i sin lifstid ett stort Poetiskt rykte, hvars mångdubbla eko fortvarat äfven länge efter hans död. Detta borde så vara, så länge blotta lättheten, att sammanpara likljudande ord gjorde geni och smak umbärliga och så länge man ej behöfde skrifva sorgfälligare, än man granskades. Runius hade utan tvifvel qvickhet och anlag för Skaldekonsten, som låta röja sig i ett och annat af hans smärre stycken, t. ex. i en Lofsång efter öfverstånden sjukdom, i en Resbeskrifning till Dalarön, i den bekanta Visan: Vid ett berg uti en dal m. m. och i några få dylika, men också med undantag af dessa disjecti membra poetæ, (om en sådan mening må gifvas åt detta uttryck) hvar skulle man väl i hans arbeten igenfinna den förtjenst, som borde svara mot det vunna och utspridda lofordet? Det är sant, att hvar och en Auktor bör dömmas efter tiden, på hvilken han skref; men tiden ursäktar icke allt. Icke detta barnsliga ordjoller öfver personers namn och stånd i en mängd lika tokroliga Brudskrifter och Grafqväden: icke dessa mångrimmade lekverk, hvarur tanke och mening måste bortvika, för att låta rimsluten dansa hela raden
