ens märkeligen goda äro t. ex. följande rader ur hans Grafskrift öfver den unga Prins Ulrik, som dog 1685, men utan behag och Poetisk förtjenst synas de ej vara:
Som röken lätt försvinner
Och ingen vet dess fart;
Åt hafvet floden rinner,
Men ses ej huru snart.
Så gå ock Menskors år;
I stillhet de förflyta.
I dag de blomster bryta,
I morgon lägg’s på bår.
Grefve Lindschöld, född i en annan tid, hade utan tvifvel med ett stort litterärt anseende ökat sitt medborgerliga[1]. Hans lefnadsöden, hans lycka i hastiga befordringar och framför allt i den utmärkta nåd, han njöt af Konung Carl XI, äro tillräckligen kände och må här krönas med den egna Anekdot, att Studenten Lindeman 1654 i Upsala försvarade, under Professor Figrelius, en Akademisk afhandling de Consiliario, och att omkring två eller tre tietal af år derefter Aktens Preses var förvandlad till Kongl. Rådet Baron Gripenhjelm, och
- ↑ Grefve Lindschöld var äfven, som nästan alla lärde på hans tid, Latinsk Poet, hvarom bland annat en sång öfver Carl X:s tåg öfver Bält kan tjena till bevis. I en Akademisk Disputation de Poëtis in SvioGothia Latinis finner man ett utdrag deraf anfördt, på det, som de lärda orden lyda: den benägne Läsarn må känna Lejonet af dess klo.
