Ert hjeltemod det har odödligt minne vunnit,
Ej genom lyckans gunst, men genom stort besvär,
Er dygd har högre gått, än någons önskan hunnit,
Ty vet jag intet hvad som mer att önska är.
Jag önskar dock: att som Er verlden måste kalla
En makalöser Kung i nåd, i vett och strid,
Ert läger må i krig bli makalöst bland alla,
Men att Ert läger ej blir makalöst i frid.
Det skulle visst ej utan orättvisa påstås, att dessa rader äro felfria; men det påstås med rättvisa, att de behaga tanken och örat framför de flesta, som gjordes för ett sekel tillbaka. Runius, Poet till profession, försökte sig fem år förut öfver samma ämne, och for fram sålunda:
Gammal blir vår store Kunger
Och vår Drottning blifve unger!
Gud oss länge njuta lät
Hans och Hennes Majestät!
— — — — — —
Himlen göre Kungen nöjder!
Kungen göre Hofvet fröjder!
Hofvet fröjde Riket sen,
Riket Christenheten klen,
Christenheten fröjde verlden etc.
Denna jemförelse är ej utan intresse. Emedlertid uppvägdes Runii namn på långt när icke af det Gyllenborgska. Sådan var följden af tidens ringa odling, och sådan måste den blifva. Den stora bullrande hedna hopen
