ojemn Författare och besynnerlig derföre, att han ej vårdade skrifva väl, då han likväl synes hafva kunnat det. Hans skrifter utgöras till en del af öfversättningar från Boileau och La Fontaine. Bland dessa sednare är La Matrone d’Ephèse, kallad Enketröstaren, hvars lyckliga början (några språkfel måste ursäktas) lyder sålunda:
Ephesus fordomdags innom dess Ringmur gömde
En Fru, hvars dygd, hvars kärlek för sin man
Ej nånsin än sin like fann,
Den hela stan, som med en mun berömde
Och mannen mer än lycklig dömde
Att äga en så härlig skatt,
Som ständigt blef till mönster satt,
När någon man vill hustrun lexor gifva
Mor dottren Reglor föreskrifva.
Men som det ofta hända plär,
Att lyckan, när hon blid, ock minst då stadig är,
Så dog den sälla man; att säga hurulunda,
Af sjukdom eller läkedrick,
Det vet jag ej; nog att han döden fick — —
Ingen har varit strängare mot sina föregångare på den Poetiska banan, än Trievald, som sett deras brister och i långa straffsånger agat dem, likväl med en mer allvarsam än skicklig hand. Så synes han till exempel hafva riktigt utfunnit karaktern af sin tids oupphörliga Gift- och Grift-qvädare i följande rader:
När som rätta infall fela,
Ser man en med orden spela,
