vanmakt och senfärdighet till förädling i språk och stil, och läsas ej mera för annat, än sakens skull. De få undantag härifrån, antingen i tal
Menniskiors barn! Fast wårt lif warder upryckt och nederbrutit som en Heerdes hydda, så hafwe wij ena byggning af Gudi bygt, it Huus icke med händer gjordt, thet ewigt är i himmelen: Låt oss therföre längta och sucka efter thetsamma! Thet är it stort teckn till wårt oförstånd at wij rädas för thet som är os gangneligit ok nyttigt; ty när wi frukte för döden, tå frukte wij för then Hamn i hwilken wi skolom hafwa tryggheet och Ro effter utstånden fara och jämmer; at een Menniskia dör bort i sin ungdom kan man så litet beklaga, som at een hastigt och väl lycktar sin Resa genom een foglig wind, i thet ställe andre genom långwarigt stilla lugn måste länge dröja på wägen. Thet är föga under at Hedningen Hadrianus skälfwer och bäfwar för döden, beklagandes at hans själ skall skilljas ifrå honom, effter han ej weet hwart hon skal taga wägen; men thet är både under och Blygd at månge Christne äre äfwen så förfärade för döden, ther wi dock borade wara ej allenast förnögde utan ock glade at wår yttersta stund nalkas, äfven som Hilarion, hwilken intalte sina själ sådan frimodighet och sade: Tu hafwer tjänt tin Herre Christe uti Siuttio år, och vill tu nu rädas före at komma till Honom? Mången vill fuller synas trotza döden såsom Agag och med it stolt mod öfwerwinna hans bitterhet, men then kan dristigast gå honom under ögonen som hafver Lifsens Förste Jesum i hjerta; så hade Martyrerne Lubentius och Maximinus, therföre kunde the, när the hotades med döden, frimodligen swara: Domine parati sumus; Herre wi ärom gerna beredde! Så hade Barlaam, dy kunde han hålla sina hand uti Eelden och sjunga; så hade Paulus, dy suckade han effter
