Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 250 —

Tegels historia utförligt indragen; och om man får härleda den från Konungens egen hand, hvartill stilens och tonens besynnerliga frihet och energi på några ställen synas gifva all anledning, så måste man tillstå, att föga någon Konung lemnat ett bättre prof af det ironiska och satiriska skrifsättet. — Geniet tycktes blifva efter honom ärftligt på thronen. Tvenne af hans Söner voro, som förut är nämdt, författare, änskönt ej af lika lyckligt slag; men hans stora Soneson kom honom häri närmare, och förtjenar att äfven i detta afseende med honom jemföras. Af nästan samma vigt för tillfällets skull, af samma höga anda med Konung Gustafs nyss anförda Tal, men af ett mer odladt språk, är Konung Gustaf Adolfs på Rikssalen före dess afresa till Tyska kriget. Likasom detta, bevisa äfven flera af denna Konungs enskilta bref och i synnerhet början af hans egenhändiga Historia, att hjelten äfven var Skribent. Man kunde ännu för denna tid tillägga de Strid-Skrifter, som vexlades emellan Konung Sigismund och Hertig Carl, rörande Rikets rätt, och hvilka ej äro utan sin märkvärdighet, i synnerhet de som å Hertigens sida författades. — Bland berömda talare, ehuru af en lägre ordning, uppgifvas ännu för sina särskilta tider, Hemming Gadd, Olaus Petri, som tillförene är omtalad, Axel Oxenstjerna, som åtminstone varit en stor Välskrifvare, Magn. Stenbock, som vid flera beträngda tillfällen skref och talade af en synbar inspiration, och framför alla, Lindschöld,