hvilken, såsom LandtMarskalk vid 1686 års Riksdag, i sitt afskedstal till Konungen, ådagalagt en för hans tid ovanlig förtjenst af uttryckets klarhet och styrka — Dessa och ännu flera exempel, som kanhända skulle kunna tilläggas, äro likväl blott att anse såsom undantag och enskilta fall. Det är för öfrigt uppenbart, att förra tiders allmänna karakter af skrifsätt, sådan den visar sig antingen i högtidligare tal och öfverläggningar vid Riksdagarne, der man var nödsakad att nyttja Allmänhetens Språk, eller i fordna historiska handlingar, författade på Svenska, bestod i en mångfaldighet af ord, som fördunklar meningen, i långa släpande parenteser af samma förkastliga natur, som ännu bibehållas i vår vanliga rättegångsstil, och derutöver i ett ganska brokigt sammanflickande af termer ur främmande språk, såsom ur det Tyska, efter trettiåra krigets slut, och i synnerhet ur det Fransyska, någon tid senare. Icke att ju ord främmande till ursprunget må anses lofliga att bruka och tillegna sig, när de äro för sakens uttryck nödvändiga, och för mycket i språket införlifvade, för att kunna utbytas mot andra sjelfgjorda. Annat är visserligen, att helt och hållit upptaga i Språket vissa nästan oumbärliga ord, som allmänt begripas och som skulle, i hvad öfversättning deraf man ock ville försöka, blifva sträfva, obrukbara och derigenom mera förderfva språket, än rikta och förbättra det: annat åter, att med ett otillbörligt sjelfsvåld likasom undvika det egna godkända ordet, för
