med sina åhörare, som den gamla i Teben. Det är likväl troligt, att underverken varit detta oaktadt måttliga; och det vore orättvist, att tro något stort företräde hos förra tiders folk fram för de sednares, antingen i någon mera lättrörd och öppen sinneskänsla för samljudets behag, eller i någon större uppmärksamhet till Författares värde. Begge dessa oskiljaktiga egenskaper förutsätta, om ej en viss grad af högre odling och en finare känsla, åtminstone frånvarelsen af ett slags tröghet i sinnet, som synes nästan ohjelpligt tillhöra vissa fläckar af jorden. Det är ofelbart, att dels lokala, dels politiska omständigheter bidraga härtill; men det vore emedlertid en föga smickrande upptäckt, om man ännu i närvarande dagar funne länder, med anspråk på kultur, der man antingen lefde i en djup okunnighet om det samhälls-nyttiga af en redbar Litteratur, och i en djup liknöjdhet för den nationliga ära, stora författare skänka, eller der vissa folk-klasser af högre fordringar ej hunnit längre, än att anse Vitterheten för ett litet oskadligt lekverk, uppfunnit att bortjollra någon förtyngande stund, som ej råkat vara upptagen af mera ståtande nöjen eller mer förledande tidsfördrif. — Hvad Sveriges Vitterhet angår, så synes hon för sin fortgång hafva behöft en särskilt och mäktigare omvårdnad, än den man i allmänhet haft tid och böjelse att ge deråt: liksom vissa främmande blommor af en finare art, öfverflyttade till vårt luftstreck, fordra en egen sorgfälligare skötsel, för att uppdrifvas till full
