Årstiden kallade Amiral Wachtmeister åter till flottan, som denne sommar fördes af RiksRådet och GeneralAmiralen Friherre Henrik Horn. Nu, såsom tillförene, betogo vidrigheter framgången af hennes rörelser, hvilka derföre inställdes, då Grefve Wachtmeister likväl erhöll befälet öfver en Escader af 10 skepp. I ett föregående sjöslag vid Möen och Kögebugt med Danska och Holländska flottorna, hade Grefve Wachtmeisters skepp vid slutet blifvit omgifvit af sju fiendtliga, dem han likväl så emottog, att de dels redlösa måste draga sig tillbaka, dels afstå ifrån hans vidare angripande, hvarigenom han, utan att vara åtföljd af något annat Svenskt skepp, kunde inlöpa i Kalmar-sund och der förena sig med de 9 andra undankomna Örlogsskeppen. Nu begärde han af Konungen att få med dessa qvarblifva på stället, till betäckande af Kalmar stad, Öland och Småländska stranden, hvilket bifölls och af honom lyckligen fullbordades. Hela den förenade fiendtliga sjömakten underlät icke att häftigt anfalla Grefve Wachtmeisters Escader och i 12 veckors tid oupphörligen oroa densamma; men allt aflopp utan förlust på vår sida. Fienden försökte äfven landstigning. När Grefve Wachtmeister förmärkte, att fiendens manskap nattetid fördes af skeppen, fann han uppsåtet vara att öfverraska Kalmar, kastade derföre samma natt en del af sin besättning in i staden, tog sjelf befälet derstädes och tvang de anfallande, att andra dagen med förlust rädda
