så bör denna misstanke aldrig kunna fästas vid hans upphöjda tänkesätt. Han kände Rikets naturliga styrka, han kände ock dess närvarande maktlöshet: han fann den förra aldrig kunna utvecklas under fortgång af varande styrelsegrunder, hvilka ville gifva sig egenskap af grundlagar; och han biträdde en förändring, hvars goda följder ögonskenligen öfvervägde de elaka. I en djupt forskande och upplyst Patriots ögon var då Sveriges tillstånd det mest äfventyrliga, ehuru krigsäran gaf Riket något anseende hos uländska Makter. Våre Ambassadörer lyste vid Congressen i Osnabrügg och Svenska väldet i Westphaliska freds-instumentet; men våre jordböcker visade hemma, att nära hälften af Rikets jord häfdades af utarmade enkor och ogifta qvinnor. Vårt anseende var mycket grundadt på våra Generalers tapperhet och ett käckt underbefäl; men förnämligast på ett oömt uppoffrande af Rikets arbetande manstyrka, som igenom utskrifningar drogs till krigstjensten och försvann. Utan den makt, som tillades Konung Carl XI, hade för honom ej varit möjligt, att sätta Rättvisan, Drätselverket, Kammarväsendet, Näringarne, Armén och Flottan i det skick, som han dem nu gaf; och utan detta skick, hvad hade Fäderneslandet varit i denna stund? Tag bort Konungens utsträckta rättigheter och ordningen, som igenom dem infördes; månne man med detsamma undanrödjer Europas afund, Grannarnes begär, Sjömakternes handels afsigter, samt Rysslands redan märkbara mognad till utveckling
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/44
Utseende