hans skäl till flyttningen; och om han nu kunde hafva någon ovän, skulle densamme ej påfinna ett enda inkast emot dem. Han sade, att vattnet vid Stockholm hade så ringa grad af sälta, att skeppen i detsamma snart togo förruttnelse: att utloppet från Stockholm var besvärligt, så vida flere Uddar skulle omseglas och flere vindar fordras, innan öppna hafvet nåddes. Att isen der kunde hålla skeppen instängda intill Maj månad: att Danska flottan emedlertid hade all frihet att tillfoga Sverige skada, innan dess flotta kunde hinna ut i sjön till försvar: att deremot Carlskrona var nära beläget till Danmark, och att man ifrån denna hamn kunde löpa till hafs, så snart Danska flottan der visade sig: slutligen att transport af troppar till Pommern beqvämligare kunde ske ifrån Carlskrona. Dessa voro hans skäl, hvilka blefvo gällande hos Konungen, och skola aldrig upphöra att gälla hos hvar upplyst Medborgare.
Samma ovänner vilja äfven besvära Grefve Wachtmeisters minne med förevitelser för den stora del han tog i Regerings-sättets förändring 1680. Hade man någon tid sett honom kall för det allmännas välfärd, så skulle man ock finna möjligheten att tro, det han, öfverilad af egna begär, vid detta tillfälle hade uppoffrat sin öfvertygelse; men då hvar dag i hans lefnad utmärker ett känslofullt och välgörande uppsåt emot Fäderneslandet, och då upplysning i förening med klokhet röjer sig i alla hans göremål,
