Du Moder! föd ditt barn invid ditt eget bröst!
Han var ej, denna pant, i långa månar buren,
Att, sträckande sin famn — o nesa för naturen! —
Sin späda famn mot dig... förskjuten från din famn
En ann sin kärlek ge, och dig blott moders namn.
Förunderliga verld! förvända skick af tingen!
Har djuret känslor fått, der menniskan har ingen?
Hvad? eller är hon blott för flärdens domar vek?
Dess vandel vanans tvång, dess väsen modets lek?
Din konst i annan mark en telning vådligt sätter:
Ej tål han sommarns qvalm, ej frostens oförrätter;
Om icke kring dess rot du varsamt lemnar qvar
Den moderliga jord, som den i skötet bar:
Ditt barn, bekymmerlöst åt lejda armar lemnadt,
Skall fästas vid ett bröst, ej till dess näring ämnadt;
Skall fästas kärleksfullt... och få kanske till lön
Fördolda krämpors gift och tysta lasters frön:
Olyckliga! att du, i nöjets hvirflar dragen,
Ännu i ledig gång, i samråd med behagen,
Må härma flickans färg, och hejda vårens dar...
De fly, de fly ändå! — men ångern stannar qvar.
Nej! Nordens Dotter! nej — låt Södra Europen
Förmå, barbariskt fin, att qväfva känslo ropen,
Upproriskt slitande naturens första band,
Att slita banden sen med Kung och Fosterland!
Du, Svenska Söners Mor! och Svensk Medborgarinna!
Känn äran att ditt mål, som mor och maka hinna!
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/64
Den här sidan har korrekturlästs
— 60 —
