Din konst, ditt enda råd, du af naturen tag,
Af dygderna ditt mod, af hjertat ditt behag!
Må af en fåfäng verld sin dyrkan flärden bida:
Med barnet vid ditt bröst, din make vid din sida,
Är du ej dyrkad nog och älskansvärd och skön?
Och är ej pligtens vård tillika pligtens lön?...
Men nämnom icke pligt! det är din rätt allena,
Det är din ljufva rätt, att sjelf den skörd förtjena,
Den ömheten beredt i tacksamhetens grund
Så glad i hoppets dar, som rik i mognans stund.
Hvad är ock verldens ståt, och tjusningar, och nöjen,
Mot jollret af ditt barn, dess oskuldsfulla löjen,
Dess gryende begrepp, dess blommande behag?
Hvar dag mer älskande, och kärare hvar dag,
Dess hjerta närmare intill ditt hjerta slutes,
Och kärleken till dig, med modersmjölken, gjutes.
Än han ej stamma lärt sin hulda moders namn:
Han räcker dock mot dig en späd, oskyldig famn,
En öm, en älskad mor till ovärderlig borgen,
Att bli dess hopp, dess lön — i glädjen som i sorgen!
O Du! min egen Mor! — om hiertat af en son
Kan gälda någon skärf af ett oändligt lån:
Frid öfver dina dar! — Jag fick ej guld och anor,
Min själ en främling blef i granna verldens vanor:
Men blef hon ren och god, men blef hon evigt varm
För mensklighet och dygd, hon blef det vid din barm.
Jag vet ej till hvad mål ett okändt öde leder,
Hvar din välsignelse min önskans gräns bereder:
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/65
Den här sidan har korrekturlästs
— 61 —
