Ledsagat edra fjät i oafhängig gång
Utaf systemers ebb och stumma ödens tvång.
Vid skymten af det sken en nattlig lampa sprider,
Jag öppnar verldens bok, jag bjuder flydda tider
Ur dunkla minnens famn att vittnande stå opp
Till nya slägters ljus i nya åldrars lopp.
Hvem var den usla stam, i tidehvarfvens gryning,
Med barndomens gestalt och ålderdomens tyning,
Åt döfva skickelser och qväfvande behof
Och djurliga begär ett öfvergifvet rof?
Jag såg en ömklig mask sig på en stoftpunkt vrida,
Knappt af instinkten lärd, mot krossaren att strida,
En obesinnlig stund, i vanmakt och i nöd,
Och lönt för qvalens lif med hopplöshetens död.
Hur olik denna stam, ur åldrars aska runnen,
Med seger på natur och brist och öde vunnen,
Förskönad till sin form, förädlad till sin art,
Som framgår, mognande, med tidens stilla fart!
Snart, kring ett fridsamt klot, lycksaligere ätter
Välsigna Himlens nåd, och skörda jordens slätter;
Bland lydiga begär förnuftets thron står opp,
Och kröner dygdens lif med Elyséens hopp —
Och tempel träda fram, och helga skalder sjunga,
Sångerna, hvilkas fullbordan beror på framtida
omständigheter. Författaren torde dessförinnan hinna, att
göra sig bättre reda både för sina idéer, och sättet att
uttrycka dem.
Förf. anm.
