Och stater bilda sig, och segerhjeltar ljunga,
Och mildhet skipar rätt, der visheten ger lag,
Och konster blomstra upp till båtnad och behag.
Hvem är den Genius, som dessa under stiftar?
Som öfver tingens gång och jordens öden viftar,
Så mäktig och så mild, förtrollningarnas staf,
Och vårdar menskans helgd på brädden af dess graf? —
Hvem? ömma mensklighet! då svämmande barbarer
Planterat på din borg förödelsens standarer,
Och trampat ner din rätt, och utsläckt dina ljus,
Och chaos återhvälft kring helgedomars grus...
Hvem? när, i blodig skrud, och skakande sin fackla,
Kring skarorna som gny, och staterna som vackla,
Ett lösryckt sjelfsvåld for med stormbevingadt larm,
Och bräckte alla band, och bar en Titans arm
Mot himlens egen thron... Hvem var, försagda slägte!
Den engel, som sin hand åt dig i fallet räckte,
Slöt dig, på villors brant, i milda armars skygd,
Och hägnade din rätt, och bergade din dygd?
Det ges, det ges en makt, J jordens millioner!
Som, genom seklers djup och öfver spridda zoner,
Ej vek för ödens hot, ej dog för stormars röst —
Och denna gudamakt var Känslan i ert bröst.
O! säg ej, der du går i tankens högre dager,
Säg ej, O philosoph! «att känslan oss bedrager;
Att, öfver sinnens krets allena trygg och ren,
Går sanningen sin gång, och annat allt är sken»...
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/70
Den här sidan har korrekturlästs
— 66 —
