O ja! hon går sin gång högt ofvan menskosinnen —
J hennes älsklingar! jag helgar edra minnen;
Jag står med vördnad upp för edra stora namn;
Men om den himmelska försmår en dödlig famn,
Om ej en ändlig syn fördrar dess glans, om ingen
Ur stoftet vågad blick än hunnit bakom tingen:
Hvar står det tankemål, som ej af sinnet käns?
Det är blott hjertats hopp, som vallfar om dess gräns.
Jag såg, på seklers grus, mot skyn ett vårdtorn timradt:
Ho lystes af det sken, som på dess spetsar skimrat?
Hann det väl, ofvan skyn, dit öfver tid och rymd?
Hann det väl, nedan skyn, en verld i villor skymd?
«Sänk ner, du trotsiga, sänk ner de höga blossen!»
Var mensklighetens rop, omfamlande kolossen:
«Du väktare i skyn! är natten ännu lång?
Vi tro ej stjernans ljus, ej månans stilla gång:
Vi trodde uppå dig. Så upplys jordens slägten!
Är natten ännu lång?... Och kommer morgonväkten?»
Nej! ömma mensklighet, förtviflande! haf tröst!
Tro du naturens gång, tro känslan i ditt bröst!
Kort är din syn, men trygg, och hjertat tryggt i valet
Emellan ondt och godt, emellan rätt och galet,
Jag vet, att någon gång bland kämpande begär
Din tanke irrar sig, din vilja missledd är;
Jag vet, att brytningar af stormande passioner,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/71
Den här sidan har korrekturlästs
— 67 —
