Fortplantat på sin köl en epidemisk flärd?
Hvar står hon, åldrigt skön, den undangömda hydda,
Ur hvilken helig lund, som goda andar skydda,
Framskymtar hennes tak, i patriarkisk frid, —
Dit tonen aldrig hann af en förderfvad tid?..
Med tjusning, ömme far! för dina barn du tyder
De sälla dygders bud, ditt efterdöme lyder;
Du sluter dem i famn, du rörda mor! och lär,
Att sucka till den «Gud, som hafver barnen kär» —
Ack! gyllne skördar gro i hoppningsfulla vårar:
Men mången sår i fröjd som bergar under tårar!...
Den stund ett älskadt barn af dig bevakadt var,
Och leddes af din hand — O du, förtjuste far!
Och du, dess sälla mor! — då var ej lasten inne,
Som smittade dess bröst. och villade dess sinne,
Men, ur dess åsyn ryckt, när du för gull och rang
I purpursläpens fjät med blottad hjessa sprang;
När du om Staters väl med säker stämma dömde
I aftoncerkelns ro — och eget väl förglömde;
När du, en evig grace, kring salen flög i dans;
Än göt en älskvärd tår vid midnattsscenens glans,
Att nöje, dyrkan, allt — så när som sällhet — vinna:
Du Far! hvar är din son? Hvar är ditt barn, O Qvinna?
Hvar? — Eviga Försyn! — i hvilka händers våld?
Som, lejda till förakt, och trogna blott för sold,
Ej annan måttstock känt att ondt och ädelt skilja,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/77
Den här sidan har korrekturlästs
— 73 —
