Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/78

— 74 —

Än fördomens begrepp och lidelsernas vilja;
Knappt annan känsla rönt, än den af sitt förtryck;
Knappt annan farhåga, än fruktan för din nyck...
På slika hyreshjon J likväl sorglöst kasten
Föräldravårdens tyngd! Och sen, när ändtlig lasten,
När illska och passion förstört hvart dygdefrö,
Gjort hjertat känslolöst, gjort tankekraften slö,
Och gått med stora steg att varelsen förderfva:
Då skall, J fordren det! en Mentor, en Minerva
Omskapa lynnets art, och föda själn på nytt,
Och bilda känslans kraft, då känslans tid har flytt...
O menskors Fostrare! hvad öde öfver eder!
Hvad skäl att sucka ömt: O tider! hvilka seder!

Så har den spädas själ sin Första bildning fått.
Han brottslig blef — förrän han visste utaf brott;
Förskämd — och menlös dock!... J finnen det med smärta,
Föräldrar! detta rön det sårar edert hjerta:
Hvad återstår för er? — J kännen ju ett sätt
Att hjelpa eder sak, så ofelbart som lätt?
Och lyften straffets hand, och tänken genom tuktan,
Hvad ej med godo vins, att vinna det med fruktan!
Ett alltför vådligt sätt! der läkedomen bär
Ett ofta värre gift, än krämpans eget är;
Ett alltför grufligt sätt! att på en skuldlös hvälfva
Det stela brottets lön — förtjent af eder sjelfva!
Jag gillar agans bruk, jag nekar ej den kraft
Till barnslig hörsamhet, den har ock alltid haft;