begges längtan. Vindarnes raseri, böljans våld sammansvuro sig mot vårt hopp, men, lofvad vare den Evige, förmådde det icke förstöra. Gud! utom Din skyddande hand, hvad bistra öden hotade att öfver Svea land nedstörta!
Han är nu framfaren den tid, då våra trånande blickar sträcktes mot Scandiens stränder och nedslagne vände tillbaka; då vår inbillning, sväfvande kring hafvets rymder, sökte med häpnad de kölar som buro hvad Sverige dyrbarast äger, hissnande vid hvar våg och förfärad af hvar nordans andedrägt. Måtte de för alltid försvunnit dessa ängslans stunder! Förgätom dem och afundom icke bröder den dem beskärda lycka, att inom sina murar besitta de skatter, som äro och blifva Svitiods ära och rikedom. De hafva deraf visat sig värdiga, trogne och tillgifne, som vi, den spira, som hägnar oss och dem. De hafva röjt den ädla vågsamhet, att täfla med Moderlandet — öfverträffas kan det icke. Nej — i de länder Konungen besökt har han kunnat andas en blidare luft, skåda bördigare fält, talrikare städer, mera konstflit; men han har icke upptäckt ett redligare, ett mera trofast folk. Göten är ännu hvad han af ålder varit: han har icke vanslägtats: ännu är han af tidens villor obesmittad. Med hvad otålig åtrå har han icke räknat dagarna af sin Konungs frånvaro! Huru länge har icke i palatset och kojan, på torg och på stigar, första påhelsningen varit: när kommer Konungen?
