Hans förstfödde Son färdas genom rikets landskap, och hela hans resa är en folkfest. Alla stånd, alla åldrar trängas på hans väg. Hvad rörande uppträden! Se denna gråhåriga stridsman, som med möda släpar sig fram. Hans insjunkna ögon som begråtit flera Konungar, fästas på deras ättling och blixtra af ungdomens eld. Se denna moder, som med leende mun och ögat tindrande af ömhetens tår, upplyfter sin späda son och ber honom betrakta Den, som en dag skall skydda hans och hans afkommas öden. Hör dessa fröjderop, som uppfylla luften, dessa välsignelser, som uppstiga till himmelen. De äro icke dunster af en lättsinnig nyfikenhet, icke rökverk, med hvilka den förtryckta svagheten, räddhågan och det förställda hatet försöka att blidka eller insöfva tyranniet. De hafva icke annat ursprung än hjertat: de äro en gärd lika så ren och menlös, som det dyra Barn den hembäres. Ja, härar kunna vika, fästen falla: ett troget folks kärlek är en oöfvervinnelig borg. Den skall till seklernas slut omgifva Svea Konung och befästa hans thron.
Känslor, för mäktiga och intagande att kunna emotstås, torde hafva fört Academien öfver gränserna af dess åliggande, och säkert hennes talare öfver dem af hans förmåga. De närma sig dagens egentliga föremål:
Directeuren fortfor:
I Vältaligheten hade Academien för detta års täflan uppgifvit Äreminne öfver
