Med hjertat känslofullt, men blicken obevekt,
Du är ej mera Mor, du är ej mera Fader:
Du gaf ju bättringstid? Du gaf ju varningsgrader?
Rättvisans skipare, dess dom du endast sagt —
All verlden böje sig inunder hennes makt!
Gif skäl! låt barnet se, att straffets tyngd, som trycker,
Är följden af dess fel, och ej af dina nycker!
Och aldrig lydig blindt, och aldrig ohördt dömd,
Den fallne, samma stund, må finna nesan glömd!
Du tar ditt barn igen: det skall ej länge ligga
För dina fötter qvar, förlåtelsen att tigga,
Och, slafviskt stafvande det formulär du ger,
Utlofva, under gråt, att «så ej göra mer»!
Jag vill, att hvarje sätt att menniskan förbättra,
Blir viljans sjelfförtjenst, och icke nödens fjättra;
Och barnet, hellre än att duka under tvång,
Må äfventyra förr att fela än en gång!
Jag vill, hos gossen re’n, upptäcka vedermälen
Af denna sinneshöjd och manlighet i själen,
Som, värdigt skuddande det tunga hotets länk,
Bär fram sin ädla pligt som hjertats fria skänk;
Som menskans höga rätt hos sig och andra aktar,
Och, adlande sig sjelf, till annan höjd ej traktar
Än karakterens höjd — och stor, då den är god,
Har makt och ära nog, då han har dygd och mod.
Besinna dessa ord, du, som med ärfda titlar
Ditt ännu späda barn så obetänksamt kittlar!
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/80
Den här sidan har korrekturlästs
— 76 —
