Och ve den Far och Mor, som, hvarest gnistan hotar,
Med rättvis stränghet ej en vådelds utbrott motar!
Men här, om någonsin! jag äskar varsamhet.
Har du förut ej gjort allt hvad du kan och vet,
Med mildhet, föresyn, förmaningar och lämpa,
Att leda känslans gång, och hennes irring dämpa;
Räds, att i barnets själ ett olycksfrö du lagt
Till slafvisk duglöshet, till modlöst sjelf-förakt!
Räds ock, att denna själ, som lider — men förtryter
Sin svaghet och ditt våld, en dag sin fjättra bryter,
Och återtar sin rätt, med missledd kraft, en dag,
I trots af vördnadsband och religion och lag!
Gör tydligt för dig sjelf begreppet om det rätta!
En olat, vårdslöshet, ett minnesfel — ej detta
Kan bli bestraffningens förtjenta föremål:
Men afunden — som ej en annans glädje tål;
Men oförnöjelsen — som allt försmår, och äskar;
Men illskan som gör våld — och stelsinnet som tredskar —
Och lögnen, falskheten, olydnaden — och allt,
Der afsigten är ond: ty den gör sakens hallt.
Se der de föremål, dem hvart föräldrahjerta
Bör ömt och allvarsamt beifra och behjerta!
Se laster, hvilkas bot du länge söka bör,
Med vettet som ger råd, och ömheten som rör,
Förrän du tar ett steg, som mest din känsla sårar!
Men då — oryggelig af böner och af tårar,
Utaf en brottslig hand förgäfves rörd och smekt,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/79
Den här sidan har korrekturlästs
— 75 —
