«Se (talar du) hvarthän de leda, alla stegen!
I grafven dock till slut... Den hyddan är vår egen.
Här samlas hög och låg — Hvad är väl lifvet värdt
Med allt hvad det har stort, och allt hvad det har kärt?...
Blif from och vis, mitt barn! Af allt hvad menskan äger
Blir dygden ensam qvar: Den bäddar hennes läger
Så sakteligt, så ljuft! — tills ur sin stilla blund
Hon väcks af vännens röst, en klarnad morgonstund.
Snart från mitt lilla barn jag i det tysta stiger,
Och denna hand blir kall och denna stämma tiger.
Blif from och vis, min vän! och håll dig vid den tro,
Som helgat fädrens dar, och gett dem salig ro!
Det är det bästa arf åt dig jag öfverlåter:
Behåll det ömt! — hos Gud vi då få famnas åter...»
Nu solen sänker sig — och denna sköna grupp
Hemvänder hand i hand: der mellan trän står upp
Ett stilla landtligt tjäll, i fri och enkel fägring,
Omhvärfdt af englars här i fredande belägring,
Lärdt af den bästa Mor, ett barnsligt böneljud
Med känslig andakt höjs till menskors Far och Gud;
Den bön, som hvarje qväll och morgon sig förnyar,
Och ifrån hjertan går, och tränger genom skyar:
«Välsigna, Himla Far! hvar redelig och god!
Väck opp den rikes bröst, att öfva ädelmod!
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/85
Den här sidan har korrekturlästs
— 81 —
Sv. Acad. Handl. fr. 1796. 4 Del.6
