Se ned till plågans bädd, och uselhetens kärfvar,
Och fliten, som sitt bröd i anletssvett förvärfvar!
Din Ande lägre sig, beskyddande och ljus,
Kring Sverges trogna barn och Sverges Kungahus!
Med friden vid sin hand och äran vid sin fana,
Må landets goda Far, i lång och lycklig bana,
Ge våra värf, vår gräns och våra lagar skygd,
Till glädje för sin själ, och glädje för sin bygd —
Och lön för Spirans tyngd i Folkets kärlek bida,
Och hämta trösten der, för sår som ännu svida!
Vid denna eftersyn må Landets Unga Hopp,
Må Gustaf Adolphs Son allt mera växa opp
Till samma ärfda höjd med samma ärfda dygder:
Att ock bli Far, en dag, i lyckliggjorda bygder —
Och Folkets späda barn, kring Ungdoms-Förstens thron,
Med tjusning vänjas ren att heta Hans Nation!»
Slut af första Sången.
Sedan Skaldestycket blifvit uppläst, framkallades
Författaren, Herr Wallin, till hvilken Directeuren vid
belöningens öfverlemnande yttrade:
Min Herre!
Då Academien tilldömt Eder den högsta belöning hon i Skaldekonsten har att gifva, har hon hämtat sina skäl ej blott från rörelsen och sanningen i edra målningar, utan äfven från
