J, som edra offer åt fåfängan bären,
Som svigten för hvar och en storm af begären,
Sen — frågen, om den honom någonsin höjt?
När fåfängt från njutning till njutning J vädjen,
Han hör öfverallt blott ett genljud af glädjen
I åskornas dunder, i herdarnes flöjt. —
Se der denna Maka, som svor att till döden
Förena med hans sina jordiska öden;
En tröstande engel, hon räcker sin hand,
Att blomsterströ banan han dömdes att vandra,
Och se hur förtroligt de stöda hvarandra
På sluttningen ner till förgängelsens strand!
Stor är hennes trollkonst, att muntra och skona,
Att äfven de mörkaste stunder försona.
Hvad vällust för tvenne likstämmiga bröst,
Att bära hvar glädje, hvar smärta gemensam!
Den känner ej du, som förgäten och ensam
Skall bärja din skörd från din ödsliga höst.
I skuggan af förfäders vördade ekar
Han hvilande ser sina ättlingars lekar,
Hvars lofvande snille, hvars nyväckta dygd
Han odlar förtjust i det hoppet, att dessa
En dag skola stöda hans grånade hjessa,
Och pryda och gagna hans fäderne-bygd.
