Hvar dag har sitt moln, och hvar skullra sin börda;
Men här är den man som olyckorna vörda.
Trygg vandrar han midt ibland stormarnes dån:
Hur djupt mäkta de väl den dödlige skaka,
Hvars tår torkas bort af en älskande maka,
Hvars arm bäres opp af en tröstande son?
När morgonens härold går fram uti öster,
Och väcker de vingade sångarnas röster,
Och öppnar den daggiga vårblommans knopp,
Han vaknar, och känner på nytt i hvar åder
En flägt af den frid, som i skapelsen råder,
Och börjar sitt yrke med framgångens hopp.
Hans timmar fly bort, i minuter förbytta,
Han slöjdar, han verkar, och helgar sin nytta,
Att fylla sin pligt och de sinas behof.
Han vinkar med glädje den kommande stunden,
Och vet, att vid gagn och vid verksamhet bunden,
I flygten den faller ej ledsnadens rof.
Till honom är helsan med mödorna buren,
Han slutar dem munter, och tackar naturen,
Som gör honom nöjd med vår klandrade jord,
Som allt hvad han börjar så villigt fullbordar,
Som mognar hans skördar, och ökar hans hjordar,
Och pryder hans parker, och dukar hans bord.
