När solen sig närmar den vestliga vågen,
Sephirerna vagga den doftande rågen,
Och dagakarln, kallad af landklockans klämt,
Går maka och barn, och sin hvila till möte;
Han dröjer vid deras okonstlade sköte,
Och muntras af deras förtroliga skämt.
När ungdomen offrar åt glädjen i bygden
En qväll af den helgdag, som egnades dygden,
Och sjungande samlas till lekar och dans;
Han deltar med dem uti nöjets minuter;
En bild af sin vår uti deras han njuter;
De njuta en bild af sin höst uti hans.
När drifvorna komma och stormarne rasa;
Han lockar dem kring sin förtroliga brasa
Med någon förvånande Saga ibland,
Ibland med en vän ifrån ungdomens tider
Han glammar om dem, och om blodiga strider,
Dem ryktet basunar från främmande land.
När natten sitt flor öfver nejderna hänger,
Och hvilan hans portar för mödorna stänger;
Då slumrar han ljuft i dess fredliga famn.
Der vaggas han utaf hesperiska drömmar,
Tillbaka på nöjenas bortrunna strömmar
Och fram till den väntande sällhetens hamn.
