 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 14 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf. Bildtext: Fig. 7. |
|
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 14 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf. Bildtext: Fig. 8. |
|
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 14 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf. Bildtext: Fig. 9. |
Ögonfärgen är liksom skallens index ett viktigt rasmärke. Man vet numera, att den ärves som en enhetlig egenskap i överensstämmelse med Mendels lag. Blåögdheten är av vikande (recessiv) natur.
Diagrammet å sid. 10 åskådliggör fördelningen av olika ögonfärger i tre nyanser: ljus, melerad (= blandad) och brun, bland svensk, lapsk och finsktalande befolkning enligt mina egna, ännu ej publicerade undersökningar. De ljusa ögonen förekomma i övervägande antal bland svensk befolkning och även bland »finnarna» i Norrbotten. Hos lapparna däremot mera sällan. Den bruna ögonfärgen är vanlig och oftast förekommande bland lapparna, relativt sällan bland svenskar och finnar.
De melerade ögonen äro ganska vanliga bland lapparna, i mindre grad bland finnarna och minst bland svenskarna. Se i övrigt själva diagrammet!
Förutom dessa tre raskomponenter, den nordiska, den finska och den lapska, förekomma i Sverige smärre grupper av andra folk, som i korthet må omnämnas.
Valloner från Belgien inkommo under 1600-talet för att upphjälpa vår järnhantering. De slogo sig ned vid våra järnbruk i Östergötland, Uppland, Värmland och Bergslagen. De äro av företrädesvis mörklett typ. Även de äro mestadels kortväxta och satta med brett ansikte (fig. 8). Familjerna ha dels gift sig med varandra, dels med svenskar, varigenom alltså en blandning uppstått. Ättlingar till dessa valloner, som nu spritt sig ut över landet, utgöra troligen några 10-tusental. Ett annat främmande folk utgöra judarna, som började bosätta sig i Sverige under 1700-talets senare del. De utgöra några tusental. Med dem är förhållandet detsamma som med vallonerna: dels bevara de rasen ren, dels blanda de sig med svenskarna (fig. 7).
Till sist är även att nämna, att det finns ett mindre antal zigenare (fig. 9) och tattare i vårt land.
Det har också förekommit hitflyttning av smärre grupper av andra folkslag, såsom tyskar, skottar, holländare, romaner, slaver, förutom naturligtvis norrmän och danskar.
Kroasering mellan dessa i Sverige förekommande raselement erbjuder gynnsamma möjligheter att utforska, hur de olika yttre rasegenskaperna nedärvas från led till led. Insamlandet av ett rikligt folktypsmaterial är en nödvändig betingelse härför. Karaktär, lynne och psyke i allmänhet påverkas likaledes av sådana blandningar. Det blir framtiden förbehållet att utreda och analysera även dess förhållanden.
