SVENSKA FOLK- OCH RASTYPER
EN ORIENTERANDE ÖVERSIKT
I DET ALLMÄNNA FÖRESTÄLLNINGSSÄTTET GÖR MAN I REGEL
ingen sträng åtskillnad mellan en ras i antropologisk mening och ett folk. Man
använder de båda begreppen om varandra och sätter ofta likhetstecken dem
emellan. Det är emellertid oriktigt. Man måste göra klart för sig, att man här
rör sig med olika termer. Med en ras förstås en mer eller mindre talrik grupp
människor med likartade kroppsliga och andliga egenskaper, vilka förete en
utpräglad ärftlig tendens. Man talar sålunda om vissa kännetecknande rasdrag, en
viss raskaraktär, ett specifikt raspsyke. Det är allt egenskaper, som fortleva tiderna
igenom, så länge den ifrågavarande rasen håller sig ren och oblandad. Med ett
folk åter menar man en större grupp människor, vilka bilda en enhet, kännetecknad
av en likartad kultur. Denna senare bestämmes i sin tur av miljö- och
samfundsförhållanden, t. ex. ett enhetligt språk, överensstämmande religion, gemensamma
lagar o. s. v. Folkkaraktär är således i allmänhet något annat än raskaraktär. Den
förra förändras undan för undan, beroende å ena sidan på de olika raselement,
varav ett folk är sammansatt — de kunna ju växla betydligt på grund av
in- och
utflyttningar etc. —, å andra sidan på de skiftande kulturinflytanden, som påverka
folkets massa under olika tider.
Personer, tillhörande samma ras, ha många likartade arvsenheter. Deras summa utgör det karaktäristiska för rasen i fråga. De komma åter och åter, led efter led under århundraden och ännu längre, om rasen håller sig ren. Sker rasblandning, tillkomma åtskilliga nya arvsenheter, under det att andra bortfalla.
Den vetenskapliga forskningen har med stort nit strävat att undersöka alla möjliga slag av organismer, men så underligt det än låter, människan har i själva verket blivit mest styvmoderligt behandlad. Ur biologisk synpunkt finns det djur och växter, som vi veta mycket mera om än om oss själva. Det är uppenbart för envar, att detta förhållande icke kan vara riktigt. Av alla levande väsen måste människan komma i främsta rummet som undersökningsföremål. Vi vilja veta, hur hon ter sig som ras och folk — vilka egenskaper som gå i arv, och hur denna nedärvning sker, i vilken grad hon är mottaglig för yttre inflytanden m. m. Det är för hela folkets framtid utomordentligt betydelsefulla frågor, som den moderna rasforskningen söker att besvara. Men för att kunna lämna ett svar, måste den ha tillgång till ett omfattande material. Den måste även ha yttre möjligheter att bearbeta det.
Den moderna ärftlighetsforskningen har ådagalagt, att arvsmassan hos högre organismer består av ett mer eller mindre stort antal arvsenheter eller gener. De olika anlagen, de yttre karaktärerna likaväl som de inre, ärvas på ett bestämt lagbundet sätt, var för sig. Det gäller att fastställa, hur detta sker, egenskap efter egenskap. Man är nu sysselsatt härmed i olika länder. Åtskillig kunskap har visserligen redan vunnits, men det återstår ännu ofantligt mycket.
Ett noggrant studium av människor, tillhörande olika raser och folk, blir av
