nöden, och vi måste gå systematiskt tillväga på samma sätt, som Mendel gjorde, då han utforskade ärftlighetsförhållandena inom växtvärlden.
Det gäller nu närmast att samla material i stor utsträckning för att få till stånd en rasbiologisk inventering av det svenska folket. Det är en uppgift, om vilken alla kunna enas. Den har intet med politik att skaffa — den måste intressera alla, som verkligen mena något med att räkna sig till den svenska folkstammen. Lösen för den närmaste framtiden bör därför bli: ett målmedvetet utforskande av vårt folk i yttre och inre avseende. Det är emellertid vida lättare att komma underfund med de yttre egenskapernas ärftlighetsgång. Dessa frågor böra därföre lösas först. Ett grundligt studium av de inre egenskaperna, d. v. s. konstitutionen och dess beskaffenhet, berör tvivelsutan mycket viktiga men också synnerligen svårlösta frågor. Allt detta hör till ett rasbiologiskt forskningsinstituts arbetsuppgifter. Den tid torde snart vara kommen, då varje kulturstat inser nödvändigheten av att upprätta dylika till gagn och skydd för det egna folket.
Vid insamlandet av material av folk- och rastyper bör man tillämpa naturforskarens tillvägagångssätt: man granskar, analyserar och tillvaratager så mycket som möjligt, vanliga typer såväl som säregna. Detta senare bör särskilt framhållas. Det är nämligen en utbredd föreställning, att de mera alldagliga formerna — de som sammanfattas under det gängse uttrycket »som folk är mest» — ingenting ha att säga rasforskaren. Man tror, att denne framför allt önskar komma i kontakt med ytterlighetsformerna, de »intressanta» typerna. Denna åsikt grundar sig på en fullständig missuppfattning av forskningens art och ändamål. Avsikten är tvärtom att i främsta rummet erhålla en grundlig inblick i den normala svenska folktypens utseende och beskaffenhet oavsett om den bor i Sverige eller i andra länder. Och det får man inte genom att studera de extrema fallen. Man bör undersöka, avbilda och fotografera bonden, arbetaren och arbetarekvinnan med samma iver som de högt uppsatta inom landet. Det händer ej sällan, att t. o. m. vagabond- eller förbrytareindivider erbjuda det allra största intresse från ärftlighets- och rassynpunkt. Det finns både i vår svenska och i den utländska litteraturen slående exempel på den saken.
Var och en har iakttagit, att olika klasser och stånd ha sina särmärken. Arbetareklassen företer sålunda i allmänhet ett ganska brokigt utseende. Det beror huvudsakligen på en stark rasblandning i föregående generationer. Bondeklassen däremot är långt mera likartad. Olika yrkesgrupper kunna ofta uppvisa rätt avvikande typer, i stort sett oberoende av den prägel, som yrket självt sätter på dess utövare. Man behöver blott tänka på militärer och präster: den helt olika rekryteringen till dessa levnadsbanor är härvidlag en viktig faktor att räkna med.
I ett fritt land med fria institutioner inställer sig av sig självt en lagring inom folket, skikt efter skikt. Man kan särskilja en naturlig adel (uppkommen som följd av lyckliga arvskombinationer och en gynnsam miljö), en medelklass och en underklass. I genomsnitt äro dessa tre skikt varandra ganska olika, ja, det är i vissa länder så, att de bildas av helt olika raselement. Till dessa länder hör lyckligtvis ej Sverige, men man finner dock, att det även hos oss råder en ej obetydlig skillnad i rassammansättning i de olika klasserna.
Ett av goda raselement sammansatt folk skapar åt sig goda samfundsförhållanden, om det fritt får utveckla sig, ett folk av dålig ras åter förmår ej detta.
Det ges i nutiden (liksom förr i världen) folk av helt olika kvalitet, dels
