tidernas historiska tilldragelser bevis derpå, att smärre stater ej kunna bevara sitt oberoende på annat sätt än att varmt och fast, på lif och död, sluta sig till hvarandra, för att med eniga, samfälda krafter försvara sin sjelfständighet. Delade, eller lemnade åt sig sjelfva ensamma, blifva de ett lätt rof åt den den starkares vinningslystnad. Dessa sanningar ha ej heller undfallit författaren[1] af Flyvebladet. Han tror på föreningens nytta och nödvändighet och försäkrar, att unionen med kärlek omfattas af norrmännen i allmänhet så mycket mer, som »det norska folket vet och uppskattar att det är under unionens hägn som dess Grundlov har blifvit sanning och verklighet, och att dess krafter i alla riktningar hafva utvecklat sig, så väl dess handel som industri, så väl i materielt som andligt afseende.»
Men han medger tillika, med ädel öppenhet, att Sverge icke inskördat samma eller ens de måttligare frukter det af föreningen kunnat vänta eller påräkna. Dock lofvar han med hoppets varma hängifvenhet att det skall ske så snart norrmännen »hunnit ordna sina inre angelägenheter och förarbeten för, att vinna en fullmyndig nations mognad och uppnå den höjd, hvarifrån utsigten icke begränsas af våra egna bygders fjellar.»
Han slutar med den tron, »att den svenska statsklokheten skall veta att afvakta denna tidpunkt och icke, i otålig ovilja öfver att det unga trädet icke ännu bär fullmogen frukt, förhindra det från fritt utbredande af sina rötter i den moderjord, som skall gifva det krafter att bära mogna frukter[2]!»
Denna tro vill svenska statsklokheten, likaså litet som svenska folket, ingalunda rubba eller undergräfva.
- ↑ Men väl en representant inom borgare- och en inom adels-ståndet hos oss.
- ↑ Till dessa höra, företrädesvis och såsom mäktigast att befrämja och befästa föreningens bestånd, unionskonungens enahanda makt i begge rikena, den som saknas för Norges konung, nemligen veto, som skulle jemna alla kantigheter.
