92
Du i ditt öde dig behagar,
Till ingens lycka afund drar;
Med ömkan du dens lott beklagar,
Som ej din ljufva sällhet har.
Du känner icke deras smärta,
Som sucka efter ärans höjd,
Du har en tron uti ett hjerta,
Och all din ära är förnöjd.
När tyngd, när ledsnad verlden öder
Och qväfver blodets muntra lopp,
Du ständigt nya nöjen föder
Uti ett hjerta fullt af hopp.
Låt aldrig ånger dig förtrycka,
Låt tadelsorl ur hågen slås;
Din öppna kärlek gör din lycka,
När andra uti tvång förgås.
Ack, Daphne, hvilken gruflig plåga
Att visa köld och känna ömt,
Att ständigt efter ryktet fråga
Och låta hjertat bli förglömdt;
Att öfver sin förmåga kämpa,
Att önska det man intet vill,
Och blott det enda nöjet dämpa,
Som tröstar oss att vara till.
Och vet att om du ändligt hinner
Att göra hård din ömma själ,
Ditt lif, som sedan långsamt rinner,
I en beständig sömn försvinner,
Och du för all din möda vinner
Den äran till att leds ihjäl.
Sommarqväde.
Så har jag på mitt öde vunnit,
Fast morgonåldern än är qvar,
Och denna tysta dalen hunnit,
Som gräns för all min önskan var.
Hvad ljuflig känsla hos mig väcker
Det friska gräs, som mig betäcker,
