Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/99

91

Vid dessa ord Alexis bäfvar,
Ty uti Daphnes ögonkast
Än ömhet, än förtviflan sväfvar;
Hans djerfhet dämpas med en hast.
Han är för öm att icke höra
En röst, som alla hjertan rör,
Han är för lycklig att förstöra
En oskuld, som hans sällhet gör;
Och midt i sina känslors yra,
Af lågor och begär förtärd,
Han lär att sina sinnen styra,
Att älska och bli Daphne värd.
Re’n hennes uppsyn honom bådar,
Att hans belöning är tillreds;
Han der en dubbel vällust skådar:
Hon älskar och hon är tillfreds.
Hon ej en menlös låga gömmer,
Men rodnar och gudomligt ler,
När hon en kyss åt honom ger,
Som sjelfva dygden ej fördömer,
Och kärlek utaf henne ber.

Alexis himlens vällust njuter,
När han den sköna munnen rör,
Han Daphne uti famnen sluter
Och uppå hennes läppar dör.
Man endast några suckar hör;
De följas af den ljufva tystnad,
Som dränker hjertat i sin lystnad
Och själens största sällhet gör.

Ack, Daphne, fullfölj dina öden
Och af så sälla nöjen lär,
Att lifvet liknar endast döden,
När det ej vet hvad kärlek är.
Du kärnan nu af lifvet tager,
Åt nöjets gud du dyrkan ger;
Du aldrig några suckar drager,
Som icke utaf kärlek sker;
Du ej om några plågor drömmer;
Om minsta oro dig förtär,
Du ser Alexis och förglömmer,
Att något ondt på jorden är.