Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
105

Herr Vippstjert inga konstgrepp glömmer,
Han deras lätta dans berömmer.
Ett ärbart tycke snart bedrar;
Han suckar uppå suckar gjuter:
Af dessa tecken svalan sluter,
Att hennes fägring verkat har.

Den ena svalan sad’: Min söta,
Tänk vippstjert ömhet för mig har!
Hur skall man denna fara möta?
Den andra sad’: Du vilse far.
Min nådigaste vän besinna,
Vi många dygder hos dig finna,
Men mina fjädrar glänsa mer.
Jag rodnar för att uppenbara,
Att Vippstjert fastnat i min snara;
Hans kärlek jag med fasa ser.

Snart börjas mellan dem en träta:
Med söta ord och bitter själ,
De deras fel och brister mäta;
De mena blott hvarannan väl.
Se’n yfves deras tofs och fjäder,
Sin harm de snart för alla väder
Och luftens sällskap gjuta ut.
Farväl med sång! farväl med qvitter!
Men ack! jag ej beskrifva gitter
Hvad detta tog för ömkligt slut.

Dem snart en ilsken ande griper,
Och fradgan genom näbben går,
Den ena vän den andra kniper,
Så hvar en blodig vinge får.
Så långt som svalor kunna minnas,
Kan ej så mordisk drabbning finnas.
Men Pan,[1] som ömkan med dem har
Och högligt denna skam förtryter,
I tvänne qvinnor dem förbyter,
Men lemnar forna kynnet qvar.

  1. Pan = skogsguden.