Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

104

Men vet, det anstår ej en hona.
Härefter lär I oss förskona
För edert sällskap ocb besök.
Jag far tillbaka på min heder!
Ett löfte, som likt flickors eder
Försvann i vädret som en rök.

En svala har ej elakt sinne:
Får hon en tår i ögonsigt,
Försvinna strax utur dess minne
Båd’ hat och brott och dygd och pligt.
Ack om jag lärt för könet gråta
Och alltid på dess grymhet låta,
Jag vunne mer än någon tror.
En smula lögn kan göra under,
Månn’ Vippstjert glömde dessa funder,
Som viste dem på sina klor?

Han sig till marken nederkastar
Och så med tårar yttrar sig:
Hur grymt, hur grymt hon sig förhastar!
Nyss som er ankomst bådas mig,
Man sådan fröjd i hopen sporde,
Att hvar ett sedigt luftsprång gjorde.
Jag vid den röda fläcken svär,
Som sitter under frökens haka,
Att jag vill aldrig fluga smaka,
Om icke saken sådan är.

Ack! låt vår bön er öfvertala
Att menlöst röra eder kropp!
En svala alltid blir en svala,
Fast hon med andakt tar ett hopp.
Betänk, om I en skörbjugg föder,
Som eder fägring platt föröder
Och eder helighet, förtär?
Ja, svara de, det kan så vara:
Mitt hjerta löper ingen fara,
Fastän min klo i dansen är.

När hönan första steget klifver,
Så följer andra foten med.
Hon sig åt nöjet öfvergifver
Och svirrar uti hvarje träd.