112
Då den nya hofpersonalen på detta sätt påtvungits de kungliga mot deras önskan och efter deras vänners, Dalins m fl., afskedande, är det naturligt, att de nykomnes ställning gentemot hofvet skulle blifva nog brydsam; synnerligen kunde Gyllenborg, hvars hela slägt intagit en mycket framskjuten position inom det fiendtliga hattpartiet, icke vara särdeles välkommen. Han kände ock detta missförhållande i början ganska djupt. Emellertid förskaffade honom snart hans älskvärda egenskaper, hans poetiska begåfning och framför allt hans brist på intresse för politiken både konungens och hans unge lärjunges bevågenhet, särskildt tillvann han sig under den tid han tillbragte såsom hofkavaljer i så hög grad kronprinsens ynnest, att vänskapsförhållandet dem emellan ej upphörde förr än med Gustaf III:s död.
Under den tid, som nu följde, skref Gyllenborg sina bästa dikter. Huruledes han jemte sin oskiljaktige vän Creutz inträdde i »Tankebyggarorden» och medverkade i »Våra Försök», en diktsamling, som han dock sedermera betraktade med missaktning, huru fru Nordenflychts krets så småningom utbröts ur denna orden och i ett mera familjärt samqväm idkade vitterheten; huru slutligen detta sällskap utgaf Vitterhetsarbeten af de 3 skalderna — allt detta har i det föregående blifvit omtaladt. I sin sjelfbiografi citerar Gyllenborg ett yttrande af fru Nordenflycht, som utvisar hennes sätt att bedöma sina skaldebröder, och som äfven för efterverlden har en viss giltighet: »Gref Gyllenborg», sade hon, »ni är poet, tänk ej att blifva något annat, ni blir det aldrig. Gref Creutz gör snarare lycka i verlden. Gör sjelf er egen lycka, er egen förnöjelse och var säker om ett namn, mera varaktigt än någon embetsmans, huru hög han må synas».
I »Vitterhetsarbeten» finnas de berömdaste af Gyllenborgs skrifter intagna. Hans första dikt, skrifven före hans förflyttning till hofvet och tillkommen i förtrytelsen öfver hans ledsamma syssla, var en Satir öfver mina vänner, der han skildrar sina sysselsättningar och de personer, med hvilka han kommer i beröring. Hans sträfvan att efterbilda den romerskt-franska satiren är ögonskenlig, ehuru det endast ofullständigt lyckats honom. Versen är ledig och målande, men satiren är skäligen tam, och det dåliga lynne, skalden söker visa, förefaller något affekteradt. Alla der framstälda porträtt äro, enligt hans eget påstående, »dragna
