tillika utdelande ganska ampra slängar åt ständerna, partiregeringen och den utländska korruptionen. I sin sjelfbiografi kan skalden ej dölja sin belåtenhet med dessa båda oden: »Jag tror mig icke fela», säger han, »då jag vågar framställa dem båda som mönster i det skaldeslag, på hvilket de blifvit författade». Med hans föregående dikter uthärda de dock knappast en jemförelse.
Äfven 1772 års revolution väckte Gyllenborgs belåtenhet. Han var sjelf en bland dem som till konungens öfverseende framburo formuläret till konungaförsäkran och påminner sig i senare tid med förtjusning den lyckade förställning, med hvilken denne antog och gillade denna försäkran, samt beskrifver lifligt den väl planlagda och lyckligt utförda statshvälfningen den 19 Augusti.
Gyllenborgs tidigare tjenstgöring vid hofvet och hans poetiska begåfning närmade honom efter revolutionen till Gustaf III och Lovisa Ulrika. Uti den af enkedrottningen 1773 återupplifvade Vitterhetsakademien invaldes skalden och höll den 9 Februari sitt inträdestal, hvari han upphöjde drottningens förtjenster om den svenska odlingen och kastade en flygtig blick på skaldekonstens utveckling från Dalins tid, betonande slutligen huru akademiens uppgift vore att upplifva denna konst efter den afmattning som inträdt efter 1663. För samma akademi diktade han äfven två flockar Fabler och tillade under en senare tid ytterligare tvenne, hvilka upplästes i Svenska Akademien. Till denna fabeldiktning, som på den tiden var mycket modern och i Frankrike på ett lysande sätt representerats af den berömde La Fontaine, hade han enligt sin egen uppgift blifvit föranledd af sin lust att satirisera, men under en form, som mindre skulle såra utan att derför vara mindre verksam, eller med andra ord af sin önskan att använda »ett skaldeslag, i hvilket sanningen tillåtes att under förklädnad sig framställa». Genom det lätta och roande sätt, hvarpå Gyllenborg berättar sina fabler, närmar han sig ofta sina berömda franska förebilder och kan afgjordt uppställas såsom vårt lands förnämste fabeldiktare.
I Gustaf III:s krets var han en gerna sedd gäst och en af de få, som tillhörde konungens närmare omgifning. Såsom mindre angenämt än hedrande tyckes han deremot hafva betraktat sitt poetiska medarbetarskap i konungens dramatiska arbeten. Denne, som icke var någon versifikatör,
